Historiska dokument visar att människor har använt apparater för att kunna andas under vatten sedan 900-talet före Kristus. Tungdykare som fick sin luft genom slangar från ytan har dock funnits sedan 1800-talet. Modern sportdykning är en relativt ny företeelse som gjordes möjlig genom en rad uppfinningar under det sena 1800-talet och början av 1900-talet.
Andningsapparater
Dykning med luftförråd, det vill säga dykning som inte är beroende av lufttillförsel genom slangar från ytan, kräver ventiler för inandningsluften och ventiler för utandningsluften. Sådana ventiler utvecklades redan under 1800-talet men tekniken att komprimera luft var ännu inte utvecklad så istället användes slutna system vid de tidiga försöken att utveckla andningsapparater.
Öppna och slutna system
De första någorlunda lyckade försöken att utveckla andningsapparater att använda under vatten bestod av en lufttank och en apparat för att rena utandningsluften. Systemen fungerade genom att utandningsluften renades från koldioxid och återanvändes. Dessa system tillät endast dykaren att vara under vatten mycket korta perioder och systemen var klumpiga och opålitliga.
Det var först när lufttankar täta nog för komprimerad luft blev tillgängliga som utvecklingen av moderna andningsapparater blev möjlig. En fransman vid namn Emile Gagnan utvecklade år 1942 ett system där luft från en tank andades in och utandningsluften släpptes ut i vattnet. Jacques Cousteau använde dessa aqualungor i sina filmer och resten är historia.
